Som de flesta av er vet håller jag på att avsluta en utbildning till behandlingspedagog,

just nu är jag på slutspurten då jag tar min examen den 11/6.

Jag ska vara ärlig och säga att denna graviditet inte var planerad men heller inte oönskad,

även om vi hade tänkt vänta ett litet tag till så blev vi oerhört glada över beskedet.

Eller just när vi fick beskedet vet jag inte hur jag ska förklara mina känslor, som den

prestations tjej jag är var jag oerhört rädd över att jag inte skulle klara av mina studier. I min värld finns

inte ett "misslyckande" när det gäller mina egna prestationer, jag klarar inte av att avbryta någonting

jag inte har slutfört ordentligt. Just därför kommer jag ihåg att det blev kaos i min kropp just i detta skede,

tankar som att jag skulle vara tvungen att avbryta mina studier för att fortsätta med dem året efter snurrade

i huvudet. Samtidigt som den tanken gnagde i mig så visste jag också att det skulle medföra att vi skulle

vara tvungna att stanna i Vetlanda ännu ett år längre än "nödvändigt". Vi hade ju tänkt flytta direkt

efter min examen inprincip.

 

Jag kände mig oerhört dålig för att jag var så jäkla egoistisk med alla dessa tankar, egentligen

var jag hur glad som helst över detta barn, alla andra förutsättningar var hur bra som helst.

Jag lever tillsammans med mitt livs kärlek, han har en fast inkomst, jag vet att han kommer bli den mest

fantastiska pappan till mitt barn och ja, jag kan fortsätta rabbla upp hur mycket som helst.

Efter mycket stöd från de få som visste om detta så bad jag om ett samtal med en av mina lärare som

också är utbildningsansvarig. Jag berättade precis hur allting var och min rädsla för att inte klara av

studierna. Hennes svar var bara ett stort leende, hon såg inte alls några problem med att jag skulle

kunna ta min examen även om bf skulle inträffa innan examensdagen, så länge jag bara fick må bra

under min graviditet.

 

Bra har jag verkligen mått under hela min graviditet, jag brukar till och med uttrycka att jag nästan

har mått lite oförskämt bra med tanke på att jag vet hur dåligt vissa människor kan må. Detta har

också gjort att jag har haft väldigt svårt att förstå att min graviditet existerar över huvudtaget då jag

har varit så liten också. Det kanske inte är det mest positiva men det har gjort att jag har kunnat fokusera

fullt ut på mina studier. Jag lyckades också hitta en lugn och bra praktikplats som avslutning på denna utbildning,

nu har jag snart klarat av elva av tolv veckor och det är först nu, de senaste 2-3 veckorna som jag känner 

att det börjar bli riktigt tungt. Som jag har pratat mycket om så är jag riktigt trött och orkeslös vissa dagar,

det är heller inte ovanligt att jag tänker tankar som att "hoppas att det inte drar igång idag för jag är alldeles 

för trött för att förlösa ett barn idag". Jag förstår att det kan låta riktigt hemskt att jag inte tänker mer på mig

själv och bebis men jag ska också vara tydlig med att jag mår hur bra som helst vissa dagar och knappt känner

av min graviditet även om jag är höggravid. Jag har i alla fall bestämt mig för att känna efter ordentligt nästa vecka, är jag trött så kommer jag stanna hemma. Jag har också lovat mig själv att jag ska vara noggrann med

att verkligen varva ned minst två veckor innan bf nästa gång, om det blir någon nästa gång.